Över 30 års erfarenhet av professionella kök.

Min resa inom restaurangbranschen började när jag var 14 år gammal och fick en praktikplats på Rasta i Varberg Nord. Det som från början bara var tänkt att bli fyra veckors praktik förändrade hela mitt liv. När praktiken var slut blev jag erbjuden en anställning med en timlön på 28 kronor.

På den tiden var Rasta i Varberg Nord en av Sveriges mest välbesökta anläggningar och låg under en period på andra plats i hela Rasta-kedjan när det gällde omsättning. Tempot var högt och köket producerade stora mängder mat varje dag. För en 14-åring var det en helt ny värld.

Min arbetsdag började när skolan slutade på Påskbergsskolan. Därefter väntade ungefär en mils cykeltur ut till jobbet. Oavsett om solen sken, regnet öste ner eller vinden låg rakt emot trampade jag samma väg. I ryggsäcken låg både arbetskläder och skolböcker. Under mina raster gjorde jag läxorna innan det var dags att gå tillbaka ut i köket.

De första arbetsuppgifterna var långt ifrån glamourösa. Jag stod i ett litet rum och skalade och skivade dussintals kilo lök. Tårarna rann och ibland såg jag knappt skärbrädan framför mig. Därefter väntade potatisskalning och att forma pannbiff efter pannbiff för hand. Det var monotona arbetsuppgifter, men jag förstod tidigt att man måste behärska grunderna innan man får ta nästa steg.

Allt eftersom jag visade att jag ville lära mig fick jag större ansvar. Jag fick hjälpa till med husmanskosten, där allt lagades från grunden, men också arbeta i Clock-restaurangen som låg inne på Rasta på den tiden. Där tog jag emot beställningar, tillagade hamburgare och lärde mig arbeta i ett högt tempo där varje sekund räknades.

Samtidigt satte min ålder tydliga gränser. Vissa maskiner fick jag inte använda, bland annat skärmaskinen, och enligt reglerna fick jag inte arbeta efter klockan nio på kvällen. Jag ville ofta göra mer än jag fick, men regler var regler.

Efter hand fick jag lära mig allt fler delar av verksamheten. Ju mer ansvar jag tog, desto större förtroende fick jag. Det ledde till att jag redan sommaren därpå, som 15-åring, fick ansvara för köket under ungefär en månad när både kökschefen och den ordinarie kocken hade semester samtidigt.

Jag blev kvar på Rasta tills jag fyllde 18. Under de fyra åren gick jag från praktikant till en person som kunde ta ansvar i både snabbmatsdelen och det traditionella köket. När jag lämnade hade Rasta blivit betydligt mer än mitt första jobb. Det var där jag hade lärt mig yrket, fått mitt första stora ansvar och byggt den arbetsmoral som fortfarande följer mig idag.

Det är först långt senare jag har förstått hur ovanligt det egentligen var. Som tonåring tänkte jag inte särskilt mycket på det. Köket behövde fungera och någon behövde göra jobbet. För mig var det självklart att kliva fram.

När jag ser tillbaka på den tiden är det inte de långa dagarna jag minns mest. Det är känslan av att aldrig vilja svika det förtroende jag hade fått. Under åren på Rasta missade jag aldrig ett arbetspass och kom aldrig för sent, trots att varje pass började och slutade med en mil på cykel.

Det var där jag lärde mig att ansvar inte handlar om ålder eller titel. Det handlar om att göra det man har lovat – varje dag.

När jag fyllde 18 hade jag redan arbetat fyra år på Rasta. Då ringde telefonen.

Restaurang Lanternan på Björkängs Camping stod bara dagar från sommaröppningen, men hade plötsligt blivit helt utan kökspersonal. De kockar och pizzabagare som skulle arbeta där hade under våren fått fasta anställningar på andra restauranger i Varberg. När valet stod mellan en säsongsanställning och en tillsvidaretjänst valde de den tryggare vägen.

Restaurangen behövde någon som kunde börja omedelbart.

Jag tackade ja.

Först när säsongen drog igång förstod jag hur omfattande situationen egentligen var. Köket stod i princip utan personal och det arbete som normalt utfördes av flera personer behövde nu lösas på andra sätt.

De kommande två till tre månaderna arbetade jag sju dagar i veckan. Arbetsdagarna började tidigt på morgonen och slutade sent på kvällen. När de sista gästerna hade gått hem återstod fortfarande förberedelserna inför nästa dag.

Det var utan tvekan den tuffaste perioden jag hade upplevt hittills.

Men jag var aldrig ensam.

Även om köket saknade personal hade vi ett fantastiskt serveringsteam. De kunde inte hjälpa till inne i köket, men deras uppmuntran, moral och stöd betydde mycket. Vi stöttade varandra genom hela sommaren. När tempot var som högst och dagarna som längst fanns det alltid någon som kom in med några uppmuntrande ord, frågade hur det gick eller gjorde det lilla extra för att underlätta. Efter bara några veckor kändes det inte längre som kollegor. Det kändes som en familj som tillsammans försökte ta sig igenom en svår situation.

Den sammanhållningen betydde mer än jag tror att någon av oss förstod just då.

Någon gång under sommaren blev jag kontaktad av Rajko, som drev restaurang Knopen i Varberg. Han hade hört talas om mig och berättade att de behövde förstärkning. Han erbjöd mig en fast tillsvidareanställning med betydligt bättre villkor än jag hade då.

Rajko kände inte till situationen på Lanternan när han tog kontakt. Jag berättade därför att jag redan hade lovat att stanna hela sommarsäsongen och att jag inte ville lämna restaurangen mitt under den mest intensiva perioden.

Han hade full förståelse för mitt beslut. Vi kom istället överens om att jag skulle börja på Knopen när säsongen var avslutad. Jag tror att mitt beslut att fullfölja det jag hade åtagit mig gjorde att han blev ännu mer övertygad om att han ville anställa mig – men när tiden var rätt.

Och precis så blev det.

När sommaren gick mot sitt slut kallade ägaren, Leif, in mig. Han tackade mig för arbetet under säsongen och gav mig en mycket stor bonus i form av ett stort antal all inclusive-spapaket.

Det var ett generöst och oväntat tack efter en sommar som hade krävt mycket av oss alla.

När jag tänker tillbaka på Lanternan idag är det inte de långa arbetsdagarna jag minns först.

Jag minns människorna.

Jag minns sammanhållningen.

Och jag minns hur mycket ett bra team kan åstadkomma när alla stöttar varandra i en svår situation.

Under sommaren på Restaurang Lanternan blev jag kontaktad av Rajko, som ägde restaurangen Knopen i Varberg. Han hade hört talas om mig och berättade att de behövde förstärkning.

Erbjudandet gällde en fast tillsvidareanställning med betydligt bättre villkor än jag hade då. Jag tackade ja, men förklarade att jag först ville avsluta sommarsäsongen på Lanternan. Rajko hade full förståelse för det, och vi kom överens om att jag skulle börja när säsongen var över.

Det blev början på nästan nio år på Knopen.

Restaurangen hade kolgrill och under åren där fick jag fördjupa mina kunskaper inom grill, à la carte och service. Det var också en arbetsplats där jag fick arbeta långsiktigt, lära känna verksamheten ordentligt och utvecklas tillsammans med kollegorna.

Jag trivdes bra och hade egentligen inga planer på att lämna. Knopen blev en trygg och viktig del av mitt arbetsliv, och jag stannade kvar fram till dess att restaurangen såldes.

Några år tidigare hade jag varit på semester i Monaco. Under resan besökte jag Fashion TV Café och kom i kontakt med sushikocken Sushi Pete. Vi pratade en stund och innan vi skildes åt gav han mig sitt visitkort.

Jag sparade kortet, men tänkte inte så mycket mer på det då.

När Knopen senare såldes stod jag plötsligt inför ett vägskäl. Efter nästan nio år på samma arbetsplats kunde jag söka ett nytt jobb i Sverige, men jag började istället tänka på mötet i Monaco och visitkortet som fortfarande låg sparat.

Jag skickade ett mejl till Sushi Pete och frågade om det fanns möjlighet att komma ner till Monaco och arbeta som lärling hos honom.

Kort därefter fick jag svaret jag hade hoppats på.

När Knopen såldes tog en lång och viktig period slut. Samtidigt blev det starten på något helt nytt.